”Sjuk och trött och ledsen”

När jag hade varit sjuk i utmattningssyndrom i 100 dagar hade vården fortfarande inte gett mig rehab på något sätt. Jag fick ingen medicin, ingen terapi, ingen gruppvägledning - ingenting! Jag remitterades till stresrehab, jag tjatade mig till vård, men innan behandlingen ens hann börja fick jag brevet från försäkringskassan: du ska ut på arbetsmarknaden. 
 
Sjukersättningen slutade komma och jag ansågs frisk för ”jobb som finns representerade på arbetsmarknaden”. Ut och sök dem bara!
 
 
Jag är väldigt arg över att jag kunde anses frisk från en sjukdom som jag inte fått någon behandling för. Och visst klarade jag, på det stora hela, att vara städerska trots utmattningssyndrom. Men att skriva CV och skicka in och gå på anställningsintervju (där jag satt och blåljög om varför jag ”ville byta jobb” och personliga egenskaper) med utmattningssyndrom är det svåraste jag gjort. Efter den utmaningen har jag nog aldrig känt mig så fullständigt tom. Och arg. Och förtvivlad, rädd, ledsen. 
 
 
En utbränd lärare försvann från arbetsmarknaden, för att hon tvingades bli städerska i stället. Nu är jag tillbaka i jobb, men jag kommer aldrig kunna vara lärare igen. Aldrig någonsin. För jag fick ingen behandling mot sjukdomen jag hade som lärare, vilket gör att bara tanken på det som ingår i läraryrket gör att jag känner mig svimfärdig, gråtfärdig och spyfärdig på samma gång. Utbränd igen.
 
 
Jag som älskade att vara lärare, älskade det så mycket att jag delvis arbetade mig sjuk, kommer aldrig mer kunna vara heltids lärare. Det är en av konstekvenserna av att friskskriva folk till andra jobb innan de ens fått börja behandlas och arbetsträna i sitt föregående. 
 
I en tid av lärarbrist är det ett fett misslyckande. Hela systemet misslyckades! Som Harriet Löwenhjelm skrev i Är jag intill döden trött: ”hjälp mig, du som kan det!”
 
Det är inte jag som ska skämmas, det är de som var friska som ska skämmas. De ska skämmas som fan!

En impopulär åsikt om höstdeppighet

Jag får börja med att påminna om att jag har genomgått en utmattningsdepression och att jag varit anhörig till en mycket, mycket sjuk syster. Jag förringar inte sjukdom eller psykisk ohälsa. Men det jag genomgått har gjort mig hård, arg och cynisk. Det här inlägget kommer handla om höstdeppighet. Inte höstdepression, som i psykisk sjukdom.

Min make blir dålig varje mörkersäsong. Själv blir jag dålig varje vår. Det är inte roligt och det är inte enkelt. Man minns att man brukade gilla att promenera, jobba, klättra. Man minns att man brukade orka hålla rent omkring sig, hålla deadlines och laga näringsrik mat. Man minns att man kände att sällskap berikade, att träning gjorde gott och att man var utvilad efter sin nattsömn.
 
När man drabbas av depp så gillar man, orkar man och känner man inte det där längre. Man minns att man brukade, men inte längre.
 
 
Här kommer min unpopular opinion om höstdepp (och jag påminner igen om att jag inte talar om egentlig depression som givetvis ska behandlas!): och!? Ooooooch!?!? Varför lever vi i ett sådant samhälle där människor tror att det är möjligt att må bra och vara glad hela tiden? Varför SKULLE man!? 
 
Drabbas du av deppighet: synd. Jobbigt. Tungt. Men och!? Ja, du/ jag / min man har det jobbigt och tungt och det är synd om oss. Men oooooooch!? Hur kan vi förvänta oss att vi ska vara statiskt lyckade och lyckliga? Hur fick vi ens en så orealistisk syn på livet från första början?
 
Jag blir lika arg när folk gnäller på att de är så huuuuungrigaaaa, eller trööööööttaaaaa eller har så ont i huuuuuvudet. Man har det ibland. Är du sjuk? Gå hem. Gå till doktorn. Men annars: man är inte alltid mätt och man har inte alltid möjlighet eller tillgång till mat och man är inte alltid pigg och man har inte alltid en symtomfri vardag. Så är det.
 
 
Är man inte sjuk så får man 1) finna sig i sitt tillstånd och vänta tills man vill, kan och orkar igen 2) göra något man brukade gilla ändå om det nu är så viktigt. Jag menar dock starkt att inget är så viktigt att man inte kan lida ett tag utan att det gör någon skada. 
 
Så. Jävla. Less. På. Perfektionstänket. Man är inte alltid glad, frisk, snygg, lyckad, mätt - lura er inte att tro det. Det är förmodligen mer ohälsosamt än säsongsdeppighet.. 

Du är så välkommen

Jag flyttade över alla följare av Lorissa Lovebomb till den här bloggen. Det är självklart helt upp till alla att avfölja vid infall, men nu är jag i alla fall redo att välkomna er som vill hitta hit att hitta hit. 
 
 
Lorissa Lovebomb/Ljuva Julia är inte död, men hon är begraven. Välkomna till hon som kryper upp från graven!