En impopulär åsikt om höstdeppighet

Jag får börja med att påminna om att jag har genomgått en utmattningsdepression och att jag varit anhörig till en mycket, mycket sjuk syster. Jag förringar inte sjukdom eller psykisk ohälsa. Men det jag genomgått har gjort mig hård, arg och cynisk. Det här inlägget kommer handla om höstdeppighet. Inte höstdepression, som i psykisk sjukdom.

Min make blir dålig varje mörkersäsong. Själv blir jag dålig varje vår. Det är inte roligt och det är inte enkelt. Man minns att man brukade gilla att promenera, jobba, klättra. Man minns att man brukade orka hålla rent omkring sig, hålla deadlines och laga näringsrik mat. Man minns att man kände att sällskap berikade, att träning gjorde gott och att man var utvilad efter sin nattsömn.
 
När man drabbas av depp så gillar man, orkar man och känner man inte det där längre. Man minns att man brukade, men inte längre.
 
 
Här kommer min unpopular opinion om höstdepp (och jag påminner igen om att jag inte talar om egentlig depression som givetvis ska behandlas!): och!? Ooooooch!?!? Varför lever vi i ett sådant samhälle där människor tror att det är möjligt att må bra och vara glad hela tiden? Varför SKULLE man!? 
 
Drabbas du av deppighet: synd. Jobbigt. Tungt. Men och!? Ja, du/ jag / min man har det jobbigt och tungt och det är synd om oss. Men oooooooch!? Hur kan vi förvänta oss att vi ska vara statiskt lyckade och lyckliga? Hur fick vi ens en så orealistisk syn på livet från första början?
 
Jag blir lika arg när folk gnäller på att de är så huuuuungrigaaaa, eller trööööööttaaaaa eller har så ont i huuuuuvudet. Man har det ibland. Är du sjuk? Gå hem. Gå till doktorn. Men annars: man är inte alltid mätt och man har inte alltid möjlighet eller tillgång till mat och man är inte alltid pigg och man har inte alltid en symtomfri vardag. Så är det.
 
 
Är man inte sjuk så får man 1) finna sig i sitt tillstånd och vänta tills man vill, kan och orkar igen 2) göra något man brukade gilla ändå om det nu är så viktigt. Jag menar dock starkt att inget är så viktigt att man inte kan lida ett tag utan att det gör någon skada. 
 
Så. Jävla. Less. På. Perfektionstänket. Man är inte alltid glad, frisk, snygg, lyckad, mätt - lura er inte att tro det. Det är förmodligen mer ohälsosamt än säsongsdeppighet.. 

Du är så välkommen

Jag flyttade över alla följare av Lorissa Lovebomb till den här bloggen. Det är självklart helt upp till alla att avfölja vid infall, men nu är jag i alla fall redo att välkomna er som vill hitta hit att hitta hit. 
 
 
Lorissa Lovebomb/Ljuva Julia är inte död, men hon är begraven. Välkomna till hon som kryper upp från graven!
 

Att utmana sina rädslor!

Jag inser när jag skriver det här inlägget att den här kategorin kommer hoppa i tidslinje. Fram och tillbaka och förflutet och framtid och nutid. Det gör inget. Nu använder jag bloggen som jag sagt att jag ska använda alla andra bloggar jag någonsin haft: ett utlopp. En samlingsplats för tankar, minnen, händelser och vardag. När det spiller över, var ska det annars få spilla ut - om inte här?

En gång satt jag hemma och drack folköl. Jag var ensam, för jag låtsades att jag var hundvakt för att slippa gå på middag på en restaurang. Det har en lång, lång historia bakom sig, men i korthet: jag är rädd för allt. Den här specifika gången var jag rädd för att äta inför folk och jag inbillade mig att jag mådde illa, så till den grad att jag rent fysiskt var nära att kräkas. 
 


Jag satt hemma ensam, blekfet, lögnaktigt leende för kameran och svårt deprimerad. Och sedan blev jag så förbannad. Inuti, som en brinnande vrede á la Dödssynd. Här sitter jag och här kan jag sitta hela livet, i kontroll och utom fara. Men vad i helvete!? 

Då lovade jag mig själv att aldrig mer vara rädd. Det var ett mycket dumt löfte. Rädsla är bra. Det är ju en reaktion som evolutionärt räddar oss från fara. Här är den stora skillnaden: mina rädslor innebär ingen fara. De skapades av mig själv och min egen ångest. 



Jag lovade att aldrig mer vara rädd. Jag var utled på mina bojor, jag var förbannad och jag satte mig på cykeln och drog dit, till restaurangen. "Min migrän har gått över", sa jag och var livrädd och hade jättekul.

 
Idag lovar jag inte att aldrig mer vara rädd. Istället ska jag göra mitt yttersta för att aldrig mer låta mitt liv och min lycka begränsas av min ångest. Jag utmanar mina rädslor dagligen nu - och för den som inte är genuint rädd varje dag går det inte att förklara vilken framgång det är. 

Jag är fortfarande livrädd varje dag. Men jag gör det ändå. Det jag är rädd för varierar, helt utan logik. Men oavsett vad dagens rädsla må vara: JAG. GÖR. DET. ÄNDÅ.
Depression, Utmattning, Utmattningsdepression, Utmattningssyndrom, Ångest | 2 kommentarer |