”Sjuk och trött och ledsen”

När jag hade varit sjuk i utmattningssyndrom i 100 dagar hade vården fortfarande inte gett mig rehab på något sätt. Jag fick ingen medicin, ingen terapi, ingen gruppvägledning - ingenting! Jag remitterades till stresrehab, jag tjatade mig till vård, men innan behandlingen ens hann börja fick jag brevet från försäkringskassan: du ska ut på arbetsmarknaden. 
 
Sjukersättningen slutade komma och jag ansågs frisk för ”jobb som finns representerade på arbetsmarknaden”. Ut och sök dem bara!
 
 
Jag är väldigt arg över att jag kunde anses frisk från en sjukdom som jag inte fått någon behandling för. Och visst klarade jag, på det stora hela, att vara städerska trots utmattningssyndrom. Men att skriva CV och skicka in och gå på anställningsintervju (där jag satt och blåljög om varför jag ”ville byta jobb” och personliga egenskaper) med utmattningssyndrom är det svåraste jag gjort. Efter den utmaningen har jag nog aldrig känt mig så fullständigt tom. Och arg. Och förtvivlad, rädd, ledsen. 
 
 
En utbränd lärare försvann från arbetsmarknaden, för att hon tvingades bli städerska i stället. Nu är jag tillbaka i jobb, men jag kommer aldrig kunna vara lärare igen. Aldrig någonsin. För jag fick ingen behandling mot sjukdomen jag hade som lärare, vilket gör att bara tanken på det som ingår i läraryrket gör att jag känner mig svimfärdig, gråtfärdig och spyfärdig på samma gång. Utbränd igen.
 
 
Jag som älskade att vara lärare, älskade det så mycket att jag delvis arbetade mig sjuk, kommer aldrig mer kunna vara heltids lärare. Det är en av konstekvenserna av att friskskriva folk till andra jobb innan de ens fått börja behandlas och arbetsträna i sitt föregående. 
 
I en tid av lärarbrist är det ett fett misslyckande. Hela systemet misslyckades! Som Harriet Löwenhjelm skrev i Är jag intill döden trött: ”hjälp mig, du som kan det!”
 
Det är inte jag som ska skämmas, det är de som var friska som ska skämmas. De ska skämmas som fan!

Umeå Prideparad 2018

Idag gick jag i Umeå Prideparad med skolan jag jobbar på. Det var så kul: eleverna hade flaggor på kinderna, glitter i ansiket, regnbågskläder och regnbågsflaggor. Vi tappade bort varandra lite i stimmet, men det är så det är när kärleken är både lite här och lite där.

 
Timimie Märak höll öppningstalet och det var duktigt och starkt. Lika mått ilska som kärlek och sammanhörighet på något vis. Sedan gick vi: män, kvinnor, cis, trans, ickebinära, drags, queers... ja, fler variationer i vår intersektionella stad än vad jag tänker rada upp. Och så gick vi med hundar. Vi hade två bakom vår banderoll, båda var regnbågsklädda.
 
 
De flesta stannade på festivalen efter paraden efter att vi som hade skingrats återsamlades i Döbelns park. Jag gillade att få träffas på ett helt nytt sätt, utan skolmiljö. Coola kids alltså. Och coola kollegor! Låt kärlek och rättvisa segra, tack.

 
Random tillägg: jag har aldrig vetat att jag har sneda framtänder förut. Är det inte konstigt!? Jag har haft samma bett sedan jag var liten och fick ha en glasspinne bakom framtänderna för att försöka skjuta tillbaka mitt underbett (det hjälpte inte, jag har fortfarande underbett) och slagit av en bit framtand på en ölflaska när jag var 20 år och opererat ut fyra tänder, tagit tusen miljarder selfies... man tycker ju att jag borde märkt detta tidigare!

Om ett år ska de jobba

Att studera i veckan har varit en prövning. Min förra klass har slagits ihop med två andra klasser varav en tycks ha fått ett sämre intryck av utbildningen och tycks inte vara mogen för bordet. Klassen svarar ilsket och räcker upp händer för att aktivt och lika snäsigt ”ifrågasätta” läraren, hela fem personer låg med pannan i bordet och sov, en sminkade sig, jag såg typ 7, 8, 9, 10 stycken som satt med snapchat. 
 
Fjärrföreläsning med Sharon Kolb.
 
Det började med att vi satt, alla 100 pers, i en halvamfi till hörsal, och en flicka längst fram ställde läraren en fråga. En kursare längre bak sade ”Ursäkta, nu hörde inte jag riktigt?”, varpå flickan vänder sig om och säger med tunga ögonlock och attityd i rösten: ”Men pratade jag med dig eller?”. Sedan dess blev det automatiskt att ha lite koll på de små och det var då jag snappade upp gäspet, sminket, mobilerna... de vände sig också om med ryggen mot föreläsaren när hon framförde ett performance.
 
 Illustration över en särskild  persons life-space.
 
Jag blev så paff, dels av ohyfset men också över hur man kan ha pluggat på högskola i två år utan att förstå grejen med kollektivt lärande och föreläsning som lärtillfälle. Ingen one-man-show fungerar i pedagogik.
 
Bild över härliga Campusdammen
 
Därmed var jag hemskt orolig inför att delas upp i grupparbeten. När jag i går fick se namnen på gruppmedemmarna insåg jag att jag nu skulle jobba med tre personer jag aldrig mött och det lilla hjärtat smattrade. Men så möttes vi och det var så roligt! De är tre vuxna människor, ambitiösa och pålästa och skrattiga. Som jag!

Tankekarta och listning inför höstterminens första examinationer, gjord av en av mina gruppkompisar.
 
Jag har nog aldrig skrattat så mycket på en och samma skoldag som idag. När vi gick vilse (ett par gånger...), när någon råkade säga något knäppt i de inspelade samtalen eller bara när vi kände för det. Men under hela förra terminen tror jag aldrig att jag skrattade och lärde mig saker samtidigt.
 
Nu kan jag pusta ut! PUUH!