Umeå Prideparad 2018

Idag gick jag i Umeå Prideparad med skolan jag jobbar på. Det var så kul: eleverna hade flaggor på kinderna, glitter i ansiket, regnbågskläder och regnbågsflaggor. Vi tappade bort varandra lite i stimmet, men det är så det är när kärleken är både lite här och lite där.

 
Timimie Märak höll öppningstalet och det var duktigt och starkt. Lika mått ilska som kärlek och sammanhörighet på något vis. Sedan gick vi: män, kvinnor, cis, trans, ickebinära, drags, queers... ja, fler variationer i vår intersektionella stad än vad jag tänker rada upp. Och så gick vi med hundar. Vi hade två bakom vår banderoll, båda var regnbågsklädda.
 
 
De flesta stannade på festivalen efter paraden efter att vi som hade skingrats återsamlades i Döbelns park. Jag gillade att få träffas på ett helt nytt sätt, utan skolmiljö. Coola kids alltså. Och coola kollegor! Låt kärlek och rättvisa segra, tack.

 
Random tillägg: jag har aldrig vetat att jag har sneda framtänder förut. Är det inte konstigt!? Jag har haft samma bett sedan jag var liten och fick ha en glasspinne bakom framtänderna för att försöka skjuta tillbaka mitt underbett (det hjälpte inte, jag har fortfarande underbett) och slagit av en bit framtand på en ölflaska när jag var 20 år och opererat ut fyra tänder, tagit tusen miljarder selfies... man tycker ju att jag borde märkt detta tidigare!

Om ett år ska de jobba

Att studera i veckan har varit en prövning. Min förra klass har slagits ihop med två andra klasser varav en tycks ha fått ett sämre intryck av utbildningen och tycks inte vara mogen för bordet. Klassen svarar ilsket och räcker upp händer för att aktivt och lika snäsigt ”ifrågasätta” läraren, hela fem personer låg med pannan i bordet och sov, en sminkade sig, jag såg typ 7, 8, 9, 10 stycken som satt med snapchat. 
 
Fjärrföreläsning med Sharon Kolb.
 
Det började med att vi satt, alla 100 pers, i en halvamfi till hörsal, och en flicka längst fram ställde läraren en fråga. En kursare längre bak sade ”Ursäkta, nu hörde inte jag riktigt?”, varpå flickan vänder sig om och säger med tunga ögonlock och attityd i rösten: ”Men pratade jag med dig eller?”. Sedan dess blev det automatiskt att ha lite koll på de små och det var då jag snappade upp gäspet, sminket, mobilerna... de vände sig också om med ryggen mot föreläsaren när hon framförde ett performance.
 
 Illustration över en särskild  persons life-space.
 
Jag blev så paff, dels av ohyfset men också över hur man kan ha pluggat på högskola i två år utan att förstå grejen med kollektivt lärande och föreläsning som lärtillfälle. Ingen one-man-show fungerar i pedagogik.
 
Bild över härliga Campusdammen
 
Därmed var jag hemskt orolig inför att delas upp i grupparbeten. När jag i går fick se namnen på gruppmedemmarna insåg jag att jag nu skulle jobba med tre personer jag aldrig mött och det lilla hjärtat smattrade. Men så möttes vi och det var så roligt! De är tre vuxna människor, ambitiösa och pålästa och skrattiga. Som jag!

Tankekarta och listning inför höstterminens första examinationer, gjord av en av mina gruppkompisar.
 
Jag har nog aldrig skrattat så mycket på en och samma skoldag som idag. När vi gick vilse (ett par gånger...), när någon råkade säga något knäppt i de inspelade samtalen eller bara när vi kände för det. Men under hela förra terminen tror jag aldrig att jag skrattade och lärde mig saker samtidigt.
 
Nu kan jag pusta ut! PUUH!

Visste ni att ketchup förebygger cancer?

Förutom nyheter ska man fasen inte läsa tidningen. Jag kan skriva många långa inlägg om vikt, om röstfiske inför valet 9/9 (vilket är 10-årsdagen sedan jag mötte min man!), om skolor och appar och underverk. Det kan jag, och det kommer jag. Men inte idag. Idag vill jag skriva om allt TRAMS. 
 

Röstfiske och skolpolitik fyller ju ändå en ”funktion”. Men TRAMS, det fyller ingen funktion.

 
För ett tag sedan läste jag en artikel som sa att KETCHUP FÖREBYGGER CANCER. Kokta tomater är nämligen, enligt artikeln, mycket bra i förebyggande cancerarbete. Jag tänker inte länka, eftersom TRAMS. Jag har nämligen också läst att såväl socker som sötningsmedel är mycket cancerogent = bidrar till cancer
 
Jag tänker äta ketchup. Jag gillar ketchup (är team Heinz för er som undrar och avskyr Felix) och kommer äta ketchup. Jag tänker äta socker och sötningsmedel också. Och jag tänker äta mat även om jag bränner den, dricka ur pappersmugg om jag måste, jag fortsätter med gluten...
 
Det finns inte en chans att KETCHUP eller socker och sötningsmedel rår på saker som arv, rökning, alkohol eller strålning av olika slag. Trots det är detta stora artiklar i stora tidningar som har rubriker som lockar oss att läsa. Jag är så trött på TRAMS! Varför finns ingen dags- eller kvällstidning med endast (ovinklade) nyheter!?
 
 
Tur att somliga av oss i jordelivet har en rimlig analysapparat. Men för resten är jag fasen orolig. Det är sådana grundbottnare som röstar illa, är rädda för sötningsmedel och som från och med att ha läst artikeln jag talar om kommer äta ketchup som att det inte fanns någon morgondag.
 
Det är inte lätt att leva i ett mediasamhälle. Särskilt inte om man är dum.
 
I måndags förtidsröstade jag, men jag hoppas att de klent gräddade väntar till den 10 september. Ni andra kan göra det liiiite tiiiidigare.