Hur duktig-flicka man än är funkar inte allt alltid

Ja, nu ska ni få höra om mina senaste dagar. De har inte varit nådiga, lätta eller korta. I tisdags när jag satt med hemtentan klockan 21:30 lät jag hälsa åt min man att ”Jag bestämmer att det inte är min födelsedag förrän på fredag, idag gills inte och jag är fortfarande 28 år”. Det hade inget med åldersnoja att göra, det hade med arbetsbörda.
 
I måndags inledde vi hela härligheten med gruppvägledningsexamination enligt modellen PATH från 10~12. Från 13:15 hade vi litteraturseminarium och var inte färdiggrillade förrän 17:00. Omtentan var från 18:00~21:00.
 
På tisdagen hade jag muntlig tentamen från 8:00 till 12:00 och efter lunchen hade jag hemtenta från 13:15 och som sagt satt jag med den till 21:30, utom ett uppehåll på 1,5 timme då jag jobbade. Där någonstans fyllde jag 29 år enligt kalendern. Jag hann inte kramas, fick inte öppna paket, kunde inte bjuda på fika... vissa av mina klasskompisar berättade igår att de suttit hela natten (eftersom deadline var 6:30, det borde ha varit 23:59 tycker jag). Alla såg olyckliga ut.
 
 
 
I onsdags hade jag examinerande redovisning av ett gruppvägledningsprogram för människor i behov av särskilt stöd från 8:15-12:00 och sedan introducerades en ny kurs med föreläsningar och genomgångar fram till 17:00 och vi fick en hemuppgift som skulle lämnas in nästa dag 9:15.. Jesus Christ!
 
Idag har det tack och lov varit mycket föreläsningsbetonat och inga kvällsuppgifter. Äntligen!
 
Mör är förnamnet. Därmed vill jag berätta följande: jag har blivit varse att det inte funkar att jobba på fyra olika jobb och plugga heltid på Universitetet utan att bli vimmelkantig och sluta sova. Så antingen får jag försöka förändra situationen eller så får jag vara vimmelkantig och hålögd i ett ytterligare halvår. Det var skönt att komma fram till! Och som ni säkert förstår: är man duktig och vill kunna mycket så hinner man inte fylla år. Då får man skjuta upp det!
 
 
Det var det. Tack för mig.

Det är skönt när det känns som att snaran släpper

Jag har berört ämnet nyligen - höstdepression - och idag är det dags igen, fast på ett helt annat sätt. Förra inlägget var vi mitt i det och mådde snordåligt, men som ni kanske läste så gör ju inte det sådär hysteriskt mycket eftersom man inte kan må bra hela tiden. Det är min genuina och innerliga åsikt: hata livet då, må dåligt, var ful och olycklig och instängd ett tag. Vad spelar det för roll? Ett tag kan det väl få vara så.
 
Idag tog det där "ett tag" slut. Det är inte som natt och dag, men det är i alla fall som natt som nääääärmar sig gryning. Nu har vi väntat och ältat och vältrat och gråtit och hatat och suckat. Idag så kände vi inte för det längre.

 
Världen är lika grå och mörk som någonsin, men vi är det inte. Vi har istället promenerat, handlat, planerat måltider, träning och jobbat. Vi har spelat musik och tagit sovmorgon och ätit finfrukost och lyssnat på älven. Vi har tänkt på framtiden, kommit ihåg det förgångna och levt i nuet. Skön känsla.

 
Det känns lite som att "börja om" trots att inget riktigt slutar eller byts ut. Jag har gått runt och typ väntat på att få flytta in i lägenheten, för "då ska jag minsann börja med eller sluta med...", men det är ändå 26 dagar kvar. Hur länge ska man vänta på att börja eller sluta med något som man lika gärna kan börja med eller sluta med omgående? 
 
Jag hoppas att ni har en fin söndag.

”Sjuk och trött och ledsen”

När jag hade varit sjuk i utmattningssyndrom i 100 dagar hade vården fortfarande inte gett mig rehab på något sätt. Jag fick ingen medicin, ingen terapi, ingen gruppvägledning - ingenting! Jag remitterades till stresrehab, jag tjatade mig till vård, men innan behandlingen ens hann börja fick jag brevet från försäkringskassan: du ska ut på arbetsmarknaden. 
 
Sjukersättningen slutade komma och jag ansågs frisk för ”jobb som finns representerade på arbetsmarknaden”. Ut och sök dem bara!
 
 
Jag är väldigt arg över att jag kunde anses frisk från en sjukdom som jag inte fått någon behandling för. Och visst klarade jag, på det stora hela, att vara städerska trots utmattningssyndrom. Men att skriva CV och skicka in och gå på anställningsintervju (där jag satt och blåljög om varför jag ”ville byta jobb” och personliga egenskaper) med utmattningssyndrom är det svåraste jag gjort. Efter den utmaningen har jag nog aldrig känt mig så fullständigt tom. Och arg. Och förtvivlad, rädd, ledsen. 
 
 
En utbränd lärare försvann från arbetsmarknaden, för att hon tvingades bli städerska i stället. Nu är jag tillbaka i jobb, men jag kommer aldrig kunna vara lärare igen. Aldrig någonsin. För jag fick ingen behandling mot sjukdomen jag hade som lärare, vilket gör att bara tanken på det som ingår i läraryrket gör att jag känner mig svimfärdig, gråtfärdig och spyfärdig på samma gång. Utbränd igen.
 
 
Jag som älskade att vara lärare, älskade det så mycket att jag delvis arbetade mig sjuk, kommer aldrig mer kunna vara heltids lärare. Det är en av konstekvenserna av att friskskriva folk till andra jobb innan de ens fått börja behandlas och arbetsträna i sitt föregående. 
 
I en tid av lärarbrist är det ett fett misslyckande. Hela systemet misslyckades! Som Harriet Löwenhjelm skrev i Är jag intill döden trött: ”hjälp mig, du som kan det!”
 
Det är inte jag som ska skämmas, det är de som var friska som ska skämmas. De ska skämmas som fan!