Sår läker och blåsor spricker.

När jag var och klättrade med min nya vän igår  blev det hårt. Jag kände mig ganska lätt och ledig, så jag inledde med en gul medelled. Och det gick så bra! Jag klarade den på första försöket, trots att det är en svårare led än alla jag hittills har testat. Hög femma på den!
 
 
Jag blev stolt och så småningom lite kaxig. Då tyckte jag att det var dags för det stora överhänget. Överhäng innebär att väggen lutar. Det som jag kallar "det stora överhänget" är väggen som går vertikalt uppåt och sedan plötsligt lutar ut, så man måste klättra liksom... upp-och-ner. Det är svårt att förklara, jag ska försöka fota den nästa gång. 

Hur som helst, jag gav mig på det stora överhänget och det gick riktigt, riktigt bra. Jag hoppade och hängde i handen, men klarade inte av att dra upp mig i den. Men innan året är slut tror jag att den där gula leden med stora överhänget är besegrad!

 
Jag måste bara få alla blåsor och sår att bli förhårdnader först. För hur stark jag än hinner bli eller hur bra teknik jag än hinner få så är det som att händerna skriker "SLÄPP, AJLI, SLÄPP! DET SVIIIIDER!". Jag ska allt tysta de djävlarna.

"The climb is tough, but the view is great"

När jag gick till gymmet igår sa jag till min man: vad håller vi på med? Vad gör vi ens? Och han sa att det skulle vara roligt när jag väl var där och att det skulle kännas jättebra efteråt. Det var bara för att jag visste att han hade rätt som jag orkade fortsätta gå.
 
 
När jag kom fram till klätterväggarna var det bara två andra klättrare där, så det blev ett ganska intensivt pass där jag for upp och ner och sidleds ganska förutsättningslöst.
 
 
Klätterhänder är inga vackra händer. Nu syns det inte så väl på dessa bilder, men herregud så man är torr och har blåsor och sår och förhårdnader. Och kalk överallt, men det tycker jag är lite fränt. Som ett bevis på vad man har ägnat dagen åt ↓
 
 
Jag skulle så gärna vilja klättra utomhus också. Det känns som en läskig tanke, men jag känner verkligen för det, att testa på den typen av adrenalinstimulerande aktivitet. Oavsett om man är eller inte är höjdrädd får man till slut ett sug i magen av att titta ner. Jag längtar efter det suget i magen!

Högre och högre en sång om det vi tror och som är sant

Man måste ge lite 
mer än man tar, 
man måste alltid låta något finnas kvar. 
Det finns dagar då din väg känns för svår, 
som ett öppet sår. 

Nu har jag varit uppe på väggen igen och det var en dag då det var... wait for it... mulet. Sedan när jag var uppe i luften hörde jag åskan utanför och var hemligt tacksam över att jag klättrade inomhus och inte uppe på ett berg.

Såhär pigg var jag innan:

 
Jag klättrade nästan konstant på grepp som egentligen var för svåra för mig. Eftersom hallen ekade tom vågade jag passa på att falla och så. Hela händerna brände efter ett tag. Om man inte vet hur de såg ut innan så syns det inte hur "sandpapprade" de blev.

 
Efteråt när jag packade ihop mina grejer var jag inte så kaxig. Blöt, trött och stolt däremot.

 
Väl hemma stacks det i kroppen av duschkrämen i alla små skav och blåsor. Samtidigt känner jag mig stolt över det. Det märks att jag verkligen tagit i och vågat hoppa och dra och slita. På ett helt nytt sätt liksom! Give me more, give me more, give me more!