Jag kände för att snacka namn

Om jag hade tagit alla namn som jag har "tillgång till" när jag gifte mig hade det varit en himla ramsa att lära sig: Julia Johanna Anna Nilsson Östlund Müller-Sandvik Sanchez. Pappa heter Nilsson, min mamma heter Östlund, min make heter Müller-Sandvik, min svärmor heter Sandvik deMüller och min svärfar heter Müller Sanchez. 
 
 
Pippilotta, Rullgardina, Krysmynta...
 
Smeknamnet Ajli har en egen trevlig bakgrundshistoria. Även mina förnamn har en kul bakgrund och jisses, mina nya efternamn är också en tale all on it’s own..! 
 
 
Vad heter du? Och vet du VARFÖR du heter just som du heter? Vet du ditt tänkta namn om du förts med annat biologiskt kön? Tell me, please!

Trauman kommer i olika former

En gång kom en kvinna och ringde på dörren klockan 02:30 på natten. Det var en torsdag. Hon stank av alkohol, blödde ymnigt om ena armen och sa att jag skulle ringa hennes mamma. Jag sa "Absolut!" och ringde 112. Jag började beskriva för operatören vad som hade hänt, vad jag behövde och till vilken adress. "Vad heter hon?", frågade operatören. "Vad heter du?", skrikfrågade jag kvinnan. Hon uppgav sitt namn och jag repeterade.
 
 
Det var strax efter det hon förstod att jag inte alls pratade med hennes mamma, utan ringde efter ambulans. Hon försökte då smita från mig och in till sin lägenhet igen, in till sin kniv. "Försök att hålla henne i trapphuset så hon inte skadar sig mer. Ge henne telefonen och hämta en ren handduk att hålla mot armen". Jag gav kvinnan min telefon och operatören måste ha varit jätteduktig. För den skadade började prata, uppge personnummer, berätta om sin hund. Hon kravlade sig samtidigt blödande upp för trappan, medan jag sprang efter rena handdukar. 
 
Min man följde med och tryckte den mot hennes arm och jag tog tillbaka min telefon. "Lyssna nu, ambulansen kommer och du måste gå ner och släppa in dem i trapphuset. Släpp inte in kvinnan till kniven". När jag sprang ner var inte ambulansen där och jag kved det till operatören. Det kommer ingen, det kommer ingen! 

Sedan kom dom. Två stycken trygga grönklädda lugna syrror. Jag var barfota och hade pyjamas. Min man hade kalsonger och Nike Air Max. Kvinnan var fullt påklädd, men påtagligt påverkad av alkohol och/eller brist på blod. Det var långa 7 minuter, och när jag lämnade platsen och gick med min man i lägeneheten tog det lång tid innan kolibrihjärtat lugnade ner sig.
 
 
05:45 befann jag mig på jobbet som om det vore en helt vanlig arbetsdag. Jag har aldrig riktigt skrivit något om det här, bearbetat det. Det var en kvinna som försökte begå självmord i mitt trapphus och jag bevittnade det och ringde ambulansen och sedan var det över. Fortfarande betraktar jag det som lite av ett trauma också för mig, trots att det var hon som var skadad. I min lägenhet fanns bara fem droppar blod som vittnade om vad som hänt. Uppe i trapphuset var det värre.
 
Det här var januari 2018.
 
Jag tänker fortfarande på det ibland.
 
Jag vaknar på natten och tror att det är ringklockan.
 
Trots att jag har monterat ner den för länge sedan.