Sammanfattning av vecka 41

Jag skriver en liten sammanfattning av förra veckan när jag lix sitter här och inte har något roligt att berätta om: på måndagen jobbade jag på skolan och efter jobbet var jag lat och less, så det finns typ inte mycket att berätta om det. Det har varit en hel del plugg också eftersom jag hade examinerande redovisning igår och salstentamen idag. Så jag har suttit och läst, tagit anteckningar och ärligt talat inte blivit så mycket klokare.
 
 
(Det resulterade tyvärr i att jag blev underkänd)
 
Helgen tillbringade jag i Dea Axelssons fina lokaler, eftersom jag jobbade där på fredag och lördag.
 
 
Och på riktigt så är det vad jag har gjort, jag har inget fränt att berätta om och jag har varken ätit häftigt, tränat häftigt eller ägnat mig åt något utöver arbete och studier. Så det var det!

En impopulär åsikt om höstdeppighet

Jag får börja med att påminna om att jag har genomgått en utmattningsdepression och att jag varit anhörig till en mycket, mycket sjuk syster. Jag förringar inte sjukdom eller psykisk ohälsa. Men det jag genomgått har gjort mig hård, arg och cynisk. Det här inlägget kommer handla om höstdeppighet. Inte höstdepression, som i psykisk sjukdom.

Min make blir dålig varje mörkersäsong. Själv blir jag dålig varje vår. Det är inte roligt och det är inte enkelt. Man minns att man brukade gilla att promenera, jobba, klättra. Man minns att man brukade orka hålla rent omkring sig, hålla deadlines och laga näringsrik mat. Man minns att man kände att sällskap berikade, att träning gjorde gott och att man var utvilad efter sin nattsömn.
 
När man drabbas av depp så gillar man, orkar man och känner man inte det där längre. Man minns att man brukade, men inte längre.
 
 
Här kommer min unpopular opinion om höstdepp (och jag påminner igen om att jag inte talar om egentlig depression som givetvis ska behandlas!): och!? Ooooooch!?!? Varför lever vi i ett sådant samhälle där människor tror att det är möjligt att må bra och vara glad hela tiden? Varför SKULLE man!? 
 
Drabbas du av deppighet: synd. Jobbigt. Tungt. Men och!? Ja, du/ jag / min man har det jobbigt och tungt och det är synd om oss. Men oooooooch!? Hur kan vi förvänta oss att vi ska vara statiskt lyckade och lyckliga? Hur fick vi ens en så orealistisk syn på livet från första början?
 
Jag blir lika arg när folk gnäller på att de är så huuuuungrigaaaa, eller trööööööttaaaaa eller har så ont i huuuuuvudet. Man har det ibland. Är du sjuk? Gå hem. Gå till doktorn. Men annars: man är inte alltid mätt och man har inte alltid möjlighet eller tillgång till mat och man är inte alltid pigg och man har inte alltid en symtomfri vardag. Så är det.
 
 
Är man inte sjuk så får man 1) finna sig i sitt tillstånd och vänta tills man vill, kan och orkar igen 2) göra något man brukade gilla ändå om det nu är så viktigt. Jag menar dock starkt att inget är så viktigt att man inte kan lida ett tag utan att det gör någon skada. 
 
Så. Jävla. Less. På. Perfektionstänket. Man är inte alltid glad, frisk, snygg, lyckad, mätt - lura er inte att tro det. Det är förmodligen mer ohälsosamt än säsongsdeppighet.. 

Jag vill bara vara rik och köpa konst!

Min sökhistorik just nu: cozy interior, orange interior design, hippie home, IKEA, Jysk, Scandinavian bedroom, small kitchen, Boho home, Plantagen, Indiska...! Jag drömmer om mitt blivande hem. Jag drömmer verkligen om det, även på nätterna. Tavlorna är jag lite lur på att måla själv faktiskt, tills jag har råd med Räf Design.
 
 
Kom gärna och följ mig på instagram om ni vill ha lite mer kontinuitet än här på bloggen: @ajlimuller